Nedan finns en intervju med Caroline Älvebrink Calais, som föddes och växte upp på Gräsö och nu bor i Dallas Texas USA. Vägen dit är kantad av äventyr av olika slag. Caroline fick ett batteri intervjufrågor av mig skickade till sin mejl och har sedan skrivit en sammanhängande berättelse.
Samtliga bilder är från Caroline Älvebrink Calais’ privata arkiv. Bilden på Caroline som fotomodell är från Damernas Värld.

”Den största kulturkrock jag upplevt i mitt liv”
Jag är född och uppvuxen på Gräsö, och fick större delen av min grundutbildning i Östhammars kommun, dels på Gräsö skola och sedan vid Frösåkersskolan i Östhammar. Gymnasiet gick jag dock i Uppsala, en 3-årig humanistlinje vid Lundellska skolan, eller ”Skrapan” som den kallas. Jag tror den flytten var den största kulturkrock jag upplevt i mitt liv. Jag var blyg och tystlåten och helt plötsligt var det bilar och bussar överallt och massor av folk.  Jag hade förstås besökt både Uppsala och Stockholm vid många tillfällen, men att bo i en stad var helt annorlunda från min uppväxt på Gräsö där jag gillade att vara ute i naturen; ta båten ut på sjön eller springa omkring i skogen.

Jag ska bli fil.kand! Eller fotomodell?
Jag tyckte om att bo i Uppsala och efter gymnasiet kunde jag bara tänka mig en sak – att fortsätta studera vid Uppsala universitet. Tanken var inte ny. Jag var 9 år när jag sa till min pappa: ”Jag skall bli fil.kand”. Jag visste nog inte vad det betydde men jag var helt inriktad på att studera vidare. Så, när jag efter gymnasiet blev upptäckt av en talangscout och fick ett kontrakt med den kända modellagenturen Elite i Paris hamnade jag i ett dilemma. Studera eller vara fotomodell? Jag försökte naturligtvis göra båda sakerna, men när modellagenturen argt började vifta med kontraktet och sa att jag inte fick, ilsknade jag till, flög tillbaka till Sverige, och började läsa sociologi vid Uppsala universitet samtidigt som jag jobbade som fotomodell i Stockholm.
Det var bra med extra pengar om än komplicerat ibland. Vid ett tillfälle kom jag inspringande på ett seminarium i statskunskap vid Skytteanum i full makeup och med lockar i guld som Björn Axén, drottnings Silvias hårfrisör, skapat. Det väckte onekligen en del uppseende och om det var det tillfället eller ett annat som ledde till att jag blev förföljd av stalker, och mordhotad, vet jag inte. Hur som helst  kändes det skönt när jag gjort klart min utbildning, flyttat till Stockholm och fått ett bra jobb i strategisk marknadsföring på Texas Instruments i Kista.

Giftermål i Gräsö kyrka och militärkupp i Venezuela
I december 1991 gifte jag mig med Mikael Torres Calais i Gräsö kyrka. Ett par månader efter vår vigsel fick min man, som var en hyfsat spansktalande KTH-utbildad ingenjör och säljare på Ericsson, erbjudandet att bli chef för en Ericssons mobildivision i Caracas, Venezuela – ett land där Ericsson haft kontor och gjort affärer i nära 100 år.  ”Vad tycker du?” frågade han. ”Klart vi åker”, sa jag, som börjat tröttna på TI och ville göra något nytt och spännande. Och riktigt hur spännande blev jag varse efter bara någon månad i Venezuela, när jag en tidig morgon vaknade av något som, i mina öron, lät som automatvapen och kulsprutor. I nästa sekund ringde våra telefoner. ”Det är militärkupp, sätt på TV:n och håll er inne”, ropade min nya vännina Lilia, en peruanska gift med en dansk. På Mikaels mobil upprepades samma meddelande av en av hans underchefer med tillägget att det var stridsvagnar ute på gatorna i staden Valencia där han befann sig. På TV:n var mycket riktigt Hugo Chavez’ rebeller – kulspruteelden som väckt mig kom från en TV-station nära där vi bodde. I en fjärde kanal satt president Carlos Andres Perez och sa att ”allt var under kontroll och det var ingen fara”.

Det var onekligen dagens ‘understatement’, jag stod på ett tak med mobiltelefonen till örat och Radio Uppland i andra änden när Bronco-plan började fälla bomber över presidentens hem, som inte låg långt ifrån oss, samt en mindre flygplats, La Carlota, någon kilometer ner i dalgången. Kommer fortfarande ihåg hur stora rökpelare bolmade upp.  Det skrämde slag på min pappa som  satt i bilen i Öregrund och väntade på Gräsöfärjan och lyssnade på Dagens eko. Helt plötsligt hörde han min röst, den mer eller mindre sista kommunikationen som kom igenom från Venezuela innan rebellerna tog ned alla sattellitlänkar och isolerade landet.  Men det var över på någon dag och efter att tusentals människor dött. Alla militärer hade inte hoppat av utan stödde fortfarande presidenten. Det var en skrämmande upplevelse och ett slags uppvaknade.  Som svensk upplever man sig komma från ett neutralt och fredligt land och man tror att detta skyddar en även ute i andra länder. Det är inte så, ingen känner till eller bryr sig om Sverige, och du måste kunna ta hand om dig själv. Så under våra tre år i Venezuela hade jag alltid bilen fulltankad, en liten väska packad och en bunt dollar i kassaskåpet.

Caracas i Venezuela

Från Venezuela till Texas – vill jobba men får inte
I början av 1995 blev Mikael förflyttad till Ericssons amerikanska huvudkontor i Dallas, Texas. Det var svårt i början. Mikael hade ett skrivbord och kontor att gå till – jag hade ingenting.  Jag hade varit väldigt aktiv i Caracas. Dels skrev jag för Svenska Dagbladet men jag var också aktiv inom en välgörenhetsorganisation, American-Venezuelan University Women, som sysslade med utbildning för barn i slumområden. I USA fick jag inte jobba och inte skriva åt SVD. Advokaterna sa att jag riskerade ett framtida grönt kort om jag bröt mot reglerna. Jag fick befinna mig i landet, men bara för att jag var gift med en executive chef på ett internationellt företag.

Volontär på sjukhus och studier vid universitet i Dallas
Mikael reste jämt, jag var ofta ensam och kände ingen. Så jag började studera vid Southern Methodist University (SMU) i Dallas, samtidigt som jag jobbade som volontär vid ett sjukhus. Jag var en s.k ‘Candy Striper’ och gjorde en mängd olika saker, som att transportera och skriva in patienter, leverera mediciner, springa ärenden, sitta i informationen och visa patienter till rätt plats. Sex år senare, när vi fått våra gröna kort, började jag läsa in en andra Master Degree samtidigt som jag undervisade under- graduates (fil kand nivå) på University of Texas at Dallas (UTD), School of Economics, Politics and Policy Sciences.  Så idag har jag en fil. kand i sociologi från Uppsala Universitet, ett certifikat i journalistik från Poppius Journalistskola i Stockholm, en Master of Liberal Arts från SMU samt en Master of Science i International Political Economy från UTD.

Downtown Dallas

Informerar i Texas om internationella frågor
Jag hade från början tänkt att fortsätta undervisa men började i stället skriva om politik för webbtidningen Examiner.
Har också provat på att skriva Lifestyle för CBS och Entertainment of AXS. Sedan Examiner gick i konkurs sommaren 2016 har jag inriktat mig mer på att vara aktiv inom World Affairs Council här i Dallas. Organisationen sysslar med citizen diplomacy och att utbilda och informera människor bosatta i norra Texas om internationella frågor. Det är väldigt intressant och jag har haft privilegiet att träffa många högt uppsatta politiker, affärsmän och andra dignitärer samt lära mig mycket om världsfrågor.

Caroline, f.d. mexikanske presidenten Vicente Fox och hans hustru Martha.

Släkt och vänner i Sverige att besöka och få besök av
Men jag saknar Sverige ibland, framförallt min familj och mina vänner. Min mamma, Vivianne Älvebrink, bor fortfarande kvar på Gräsö och mina bröder i Östhammar, respektive Uppsala. Även om jag försökt åka till Sverige en gång om året, har det inte riktigt blivit så. Mikael och jag har inga barn, vår lilla dotter Francine dog 1999, men vi har tre hästar, två afghanhundar och två katter så det är svårt att vara borta längre tider. Vi har inte heller så långa semestrar som man har i Sverige så vi kan egentligen bara vara max 10 dagar i Sverige. Så vartannat år, ibland varje år, har vi haft besök av familj eller vänner hit. Jag tycker det är så roligt att få besök och visa upp min delstat.

Caroline med Jeanette Danielsson, Öregrund, och cowboyen Jay. På trail ride i Texas.

Går ej att jämföra landet Sverige med kontinenten USA
Jag har följt svensk media en hel del under det senaste året p.g.a. av valet, och det är så många missuppfattningar om USA. Framförallt beror det på att media jämför landet Sverige med landet USA. Men USA är inget land, det är en kontinent på omkring 320 miljoner människor och med 50 historiskt, ekonomiskt och politiskt olika delstater. Så kulturen i New York, som många svenskar besöker, eller Los Angeles, som också är ett populärt resmål, är helt olika den i Texas, Colorado eller Georgia. Man bör därför jämföra USA med hela EU för att det skall bli något så när jämförbart. Delstaternas konstitutioner är olika. Reglerna att göra business är olika. Från det mycket mer reglerade Kalifornien till det mer affärsvänliga Texas till exempel. Styrkan av guvernörsmakten skiljer sig från delstat till delstat. Vissa delstater har friskolor, andra inte. Vissa delstater väljer domare till lokala domstolar, andra delstater utser dem. Obama Care var t.ex. baserat på en sjukvårdsreform i delstaten Massachusetts som implementerades 2006 under den republikanske guvernören Mitt Romney. Så delstaternas sociala reformer är, med andra ord, också olika utformade och finansierade. Texas, till exempel, har ingen delstats-inkomstskatt, utan finansierar skolsystemet med fastighetsskatt. Vad som är bättre och sämre i USA respektive Sverige är nog svårt att säga – det är olika helt enkelt.

Likheter mellan Gräsö och Texas
Det är intressant att se hur lik mentaliteten (under ytan) i Texas är den på Gräsö. Det skämtades när jag växte upp att den svenska lagen upphörde att gälla ungefär vid Dummelgrund, och att Gräsöbor inte ville bli styrda av myndigheter borta i Stockholm. Samma känsla av oberoende och frihet finns här; ingen gillar att bli detaljstyrd av en regering i Washington DC.  Det har att göra med geografi och klimat. Texas är stort och till stor del ruralt med ett klimat som ställer stora krav på dess innevånare. Det är tufft att överleva helt enkelt, precis som det var för många Gräsöbor en gång i tiden. Så jag känner mig hemma här i Texas. Här finns allt. Både fantastisk natur och pulserande storstad. Om jag vill åka ut på landet hoppar jag bara in i min pickup truck – en Dodge Ram Megacab och kör en halvtimme norrut. Där har jag mina hästar. Den nu 21 år gamla Rock A Doc, som är min första häst och den jag lärde mig rida western på, är stallad i en liten ort som heter Celina. Mina tävlingshästar finns i ett annat stall en bit därifrån. Vill jag träffa mer folk och se mer stad åker jag i motsatt riktning, och har möjlighet att ta del av en mängd kulturella evenemang, trevliga restauranger och fritidsaktiviteter.

Caroline med tävlingshästen Fool In The Rain

”You have to roll with the punches”
Mina framtidsplaner? Vet inte exakt ännu, jag håller på med några olika leads, det enda jag vet är att jag har minst en yrkeskarriär till i mig. ”You have to roll with the punches” När saker och ting inte går som man planerat eller tänkt sig, och det händer ofta, är det bättre att vara flexibel och förändra sig med situationen. Man måste fortsätta framåt i stället för att gå upp i limningen och freak out. Stängs en dörr öppnas alltid en annan.

Caroline och Beowulf (selfie)